Izzys Krönika "Motvikt"
From the Current Issue (Nr. 7 2011):
A letter to my readers, from your fun-loving Jewish boy who grew up in the Bronx and became the unofficial mayor of Greenwhich Village. And then there was moving to Sweden, where I'll live till I die. And that brings up all the stuff I need to do something about, long before then. For example, my unbelievable, unofficial archives + + + + rarely used by scholars, cutural workers, musicologists and home-made experts in Sweden. But several universities, institutions and libraries, etc. (in various costumes) want it all, and will gladly pay any shipping cost but not a penny for the time and money I put into it while working with concerts, writing columns in different magazines, doing my extremely popular radio program in NYC and irregular newsletter, posters on the wall, free coffee in the back room and more.
And this puts me into an unhappy situation as so many scholars, experts, etc. have given me a lot of material for my library. At the same time, there are serious people (and when I use the word 'people' I think of a book I loved by Carl Sandburg, called "The People Yes") and now these people are discussing with me the serious possibility of keeping my library in Sweden. My collection would be a nice addition to five or six huge libraries on folk culture in the USA and would go to sleep in a fine room with oak walls. But in Sweden it would be a sensation! And what's more, it will do more good for American folk music remaining in Sweden than in America itself. In Sweden, people would seriously think of keeping it readily alive in an institution (believe it or not) to a much larger group. I would be a paid, or unpaid, part-time (without official title) working to get more people to donate their collections, or individual items, to keep the collection growing and active, for the benefit of all of us.
I still get letters quite often from people who I met and dealt with in NYC from my Folklore Center 1957–1973. And even from those many years before, when I was living by selling folklore and jazz books by mail-order catalogues. A typical letter or Facebook message begins, "Hey Izzy! I met you at the Folklore Center when I was 16 years old and now I'm 65 and I'd like to catch up with you." Another writes that she was 18 and is now 68 and also wants to catch up with me, too. And I need time for that! (No storekeepers in the Village are remembered that way after fifty years.) And these great people will be the true source of the real life I led in Greenwhich Village. How lucky I am to find out how they experienced being part of my store, helping out, hanging around, meeting friends, music in the back room and often going to Chinatown for supper at closing time. Those days are still part of my mind, even if it is rather quiet for me in the country I love. Ready to put on more concerts than ever, more writing and a working, simple website to spread information (also better than before). More on that is to come.
I lack the normal contact I had with musicians in NYC. I have very few musician friends in Stockholm. A third of the public coming to my concerts in the USA were musicians so I knew everybody around. At my concerts the performer(s) did a set because that was the way for them to show their work, not just as a job. Then there was a pause where everyone talked with the musicians. For the second set very often somebody from the audience would come up with her instrument and before I knew it there were three other musicians playing and everybody loved that. There were so many instruments in the public that it soon became an open jam, lasting way after closing time of my store. That's why it's fun to tell you now a story about Swedish music I arranged in NYC. Pete Seeger did a tour of Sweden in 1968. He fell in love with Swedish fiddle styles and invited Ole Hjorth and Björn Ståbi to the Newport Folk Festival in 1969, where I met them and also fell in love. I walk up to them and tell them to come to NYC and I'll get them on the radio and a concert. And they say, "Oh, you must be Izzy Young!" So, I laugh as I always do. Now they are in NYC playing my radio show and the next day is the concert in the Village. One minute before the start of the concert they ask me, "How long do we play?" I said, as usual, "Forty-five to sixty minutes for the first set and for the second set, forty-five, fifty minutes or so, and then we see what happens." They later told me that it was the longest concert they ever played. I think now of a concert I went to when I first came here at Södra Teatern and a woman was singing German lieder and after thirty-five minutes they brought up roses to the stage for her. Then I understoood one difference between NYC and Sweden.
I hardly ever did auditions in NYC as I knew musicians personally or by reputation or from folk magazines like Singout:
(An entire collection of Singouts can be read at Folklore Centrum, which go from 1940 to the present. I read everything I could at the time, so I could be ahead of all the daily newspapers, the weekly newspapers, the monthly journals and more, even if I only wrote six or seven times a year. A book of my collected articles from Singout will be coming out soon, with my historical way of writing. For example, I sent an article I wrote on Bob Dylan to his office in NYC. I get an answer by email a half hour later and Jeff Rosen tells me, "Izzy, you are writing history!" So one minute later I write back, "Damn, I want to write sensationally!" And now I look at my journals, with my objective view observing what was happening around me. I find tons of personal information on the daily life of the folk singers that I spent time with; i.e., I only wrote about what they told me about this and that, about a song or a new manager or changing to another type of music that was getting popular. So I recorded the changes in approach to music and life as it was happening, i.e., way ahead of all the other forms of media. Luckily, this is coming into print, which will be more interesting and personal than just about all of the scholarly stuff around.)
Part of the reason for the situation here is that very few students and practitioners of folkmusic want to be professional musicians. Instead, they think of being Madonna, while taking care of business rather than fostering their passion for playing music. Some resent playing in my store because they want to play in bigger places. Even now I read in today's paper there's a new study group called, "How to be a Singer-Songwriter". One of them says we're not one of the old troubadours (vissångare) that play guitar and sing sad songs. But the type of place I always have tried to create is provides a space for music that reaches your heart and mind and is not just a Spotify playlist.
I don't want any memorials, just yet and for a long time to come. I just want to tell you that the Folklore Centrum is not retiring but will be the busiest FC that ever existed. Can't wait to get started!
From Issue Nr 6 2011:
Och nu....the freewheelin Izzy Young....
Jag hatar begreppet unplugged. För när det används är jag inte med. Unplugged betyder egentligen att man tänker på rock musik. Så för mig är det ingen skillnad. Jag är fortfarande akustisk, men jag skulle aldrig säga att mina konserter är akustiska utan bara bra musik, oftast utan elektricitet i vilken form som helst. Förresten, jag kommer ihåg den första gången jag blev chokerad, kring 1960, när en ung man kom in i min butik och frågade om jag sålde akustiska gitarrer. Det var en total chock! Det räckte inte längre med att säga Izzy Young - konserter, böcker, skivor, gitarrer. Sent omsides så fattade jag, rätt eller fel, alla klagomål jag får nu. Nu 50, 60 år senare har jag inte ändrats ett dugg och jag är glad och folk som skiter fullständigt i mig vill ändå egentligen spela hos mig oavsett vad de får, dvs gratis. Nej säger jag. Tycker jag om någonting så betalar jag. Det är för min egen tillfredsställelses skull som jag anordnar mina konserter, så jag kan få drömma som jag drömde när jag var 16 år gammal. Jag ser ingen anledning till varför jag skulle ändra mig.
För ett tag sedan fick jag ett besök från visarkivet. En gammal kompis, Jill Johnson, inte den kända schlagersångerskan, har numera hon en doktorshatt i balkanmusik. Anledningen till att hon kom hit vara att göra en fem, sex timmar lång intervju med mig om mitt liv med folkmusiken. Det hela ska sitta i något hemligt hörn på visarkivet. Det ska vara tillgängligt för forskare som vill veta mer om Izzy Young - successes and failures, men som antagligen stackars studenter kommer bli tvungna att läsa. Men så är det, jag måste lida efter döden såväl som innan utan att kunna reagera, så är det med den forskningen. Fast jag tycker mycket om Jill och hennes eget arbete med folkmusik.
Jag vill inte klaga, men jag träffade nästan alla, kan man säga, folkloreprofessorer i USA under dåtiden och nutiden. De skickar fortfarande brev, böcker, studier som om jag vore någon slags professor emeritus, och det är helt ok för mig. Det får mig att känna mig levande, aktiv, intelligent, kunnig och glad att de som har det bättre ställt i livet än mig behandlar mig med respekt och jämlikhet. Sverige - forget it! En amerikansk professor kan också umgås med icke-experter.
Folk har börjat att skriva allt oftare om den så kallade Washington square riot i New York City 1961. Det var ingen riot. Jag sa redan då att man kan inte ha en riot utan att polisen slår på folk. Jag var "liberal" inte revolutionär, inte riktig progressiv, bara mig själv. Jag sa: det är väl självklart att man kan sjunga, spela och tala offentligt enligt den amerikanska konstitutionen. Jag gick till den första instansen som tackade nej till min kamp mot NYC. Så skrev en fin advokat ett stort rättsligt dokument som hette "Israel Young mot New York City". För första och enda gången i mitt liv fanns mitt namn i början av ett sådant dokument istället för i slutet. Nu femtio år senare har Izzy Young blivit en bild av en av de första som inte var rädd att gå emot staten med fredliga medel. Jag har en stor, väldigt stor, anteckningsbok eller pärm som är unik, fylld med privata brev, små affischer, sånghäften, formella brev och papper från NYC kommuns park och polisenheterna, plus bilder och en dokumentärfilm som spelades in samtidigt som den så kallade riot tog plats i Washington Square. Jag är en hjälte, femtio år senare, och jag har inte ändrat mig. Det är aldrig några svenskar, bara folk från andra länder som brinner för att få titta i pärmen, varför vet jag inte. Förresten går det fortfarande bra att läsa detta dokument i min lokal.
Jag älskar mina konserter. Jag är hemma. Jag kan drömma. Jag känner mig som en ung grabb. Jag känner mig som en kung med ett hov när jag lyssnar på musiken som den har varit, kan vara och som den kan bli. Jag hade en konsert med tre spelmän på fiol, en amerikansk, en irländsk och en svensk. Först spelade dem var och en för sig, och alla uppskattade det och för mig luktade det frihet à la 60 tal, när man kunde spela enstaka instrument och folk lyssnade, istället för som idag när man spelar ensam och måste man ha komp så att det blir mer popmusik än den musik som spelas hos mig. Konserten efter det, spelades hardingfela och nyckelharpa. Jag grät nästan. Det var så perfekt, angeläget och levande och de visste hur man håller kontakten med publiken på ett lustigt och naturligt sätt, precis som jag vill ha det. Jag är inte alls emot att man tittar på och engagerar publiken, precis som man aldrig gör på Globen. Slutligen visste de också hur man leende tackar och lämnar scenen tillräckligt snabbt för att den svenska publiken ska förstå att det är dags att klappa in dem igen för en eller två eller tre encorer. På gammalt svenskt manér, som jag älskar. Det vill säga, jag är inte emot underhållning som begrepp.
Den senaste konserten hos mig var en grupp som heter Muette, men den kommer snart att byta till ett bättre namn. Jag kände mig som hemma och min franska dotter var med och hennes man, en vissångare, och det var jättebra dansmusik på ett lugnt sätt. Mannen som spelade melodeon sa en eller två gånger "this is a song I wrote for a wedding" inte mera. Och det gjorde mig glad, för det var ingen big deal att skriva en låt. Den stora Nick behövde inte skryta, och då lärde jag mig igen den första regeln för folkmusik: att det är inte fel att skriva nya låtar, så som det alltid varit. Dvs, en låt som spelas första gången 1884 t.ex. det är ok. En låt som skrevs igår kan också vara ok. Och bägge två är fina tillsammans.
Håkan Lahger, som har skrivit mycket om proggmusik i Sverige, har kommit ut med en ny bok som heter Dylan - En kärlekshistoria. Det är intervjuer med 20 stycken Dylanfantaster, vissångare, experter, samlare och Izzy Young. Av någon anledning fick jag det längsta kapitlet i boken. Svenska Dagbladet som vet vad de läser, har en recension om boken som säger sanningen: Dylanbok lyfter med Izzy Young. Magnus Eriksson är inte bara en journalist, han är stolt medveten om att han vet mer om de flesta saker än många av oss, inklusive Bob Dylan, och han är oberäknelig när han slår till. Han kan vara lite lömsk när han skriver, vilket jag uppskattar. Han avslutar recensionen med att skriva; det gör att jag hellre hade sett att Håkan Lahger skrivit "Izzy Young. En kärlekshistoria". Historierna hade räckt. Varför blev det så: för att Mikael Wihe, Olle Magnell, Gunnar Harding, Bruno K. Öijer, Ulf Lundell och de 15 andra manliga namn fegade ur. Ingen av dem hade tillräckligt med civilkurage för att gå emot Bob Dylan. Håkan själv berättar hur viktigt det var att lyssna till Bob Dylan medan han satte sina händer på en tjej i en bil för första gången. Det var så han visste hur viktig Bob Dylan var. När det gäller Izzy Young, berättade jag om mitt judiska liv i NYC, min kärlek för folkmusik i USA och Sverige och mina glada kärlek för livet; orädd för naturen, samhället, Bob Dylan - allas vän. Därför kan jag prata som en jämlik med Bob Dylan. Och Dylan vet det. Ett till exempel var när Ulf Lundell fyllde 50 år. Han skickade en före detta fru till mig för att be mig bjuda Bobby till sin födelsedagsfest. Men jag själv blev utan inbjudan. Jag försökte tala med Ulf flera gånger när han joggade förbi min lokal, jag tog tag i hans axlar och frågade när ska du komma och hälsa på mig för fan, du går förbi här jämt. Han svarade endera dagen, Izzy. Jag väntar fortfarande. Förresten, någon gång i livet inom kort kommer en bok om mitt liv som fortfarande är hemlig.
Till sist, jag fick veta från tre prenumeranter att Bob Dylans konsert i Stockholm den 4 november är exakt, på dagen, 50 år sedan hans första konsert hos mig i New York City. Wow! Läs mer i nummer sju.
Slut med freewheelin Izzy. När jag var i Oslo i maj i år höll jag på med mitt vanliga tal om Bob Dylan, dagen innan Dylan uppträdde i närheten. En professor som är chef på ett rock n' roll och punkmuseum arbetar på en tjock bok skriven av 8-10 professorer om olika perioder i Bob Dylans liv. Som väntat fattade jag ingenting. Då var det min tur att tala, och jag sa ok älska Bob Dylan, köp hans böcker, lär er hans sånger och gå på alla konserter och gå sedan hem som en bättre människa som lever sitt eget liv. Professorn kom fram till mig under pausen och frågade om han kunde citera just den där biten i slutet av boken. Jag är fortfarande en Fun-Loving Jewish Boy. Growing Up In The Bronx.
From Issue Nr 3 2011:
Tidigare har jag skrivit om alla begrepp inom svensk folkmusik idag. Hitpotential, som blev hitlåtar, dvs det fanns inget annat sätt att nå publiken i Sverige. Och jag menar att med hitlåtar når man samma publik som poplåtar och allt annat som kallas för "hit". Begreppet "hit" är emot folkmusik som jag ser det. Nyligen hörde jag på radion att "man har kommit väldigt långt inom folkmusiken med den fantastiska loop-tekniken". Kanske borde Zorn-märket dela ut pris för årets bästa "folkmusik-loop teknik"? Om den senaste konserten på kungliga musik-högskolan (KMH), LÅT! 2011, för några veckor sedan skrevs det "framtidens folkmusiker glimmar i sin fulla prakt.." Men jag kan bara säga det är alltid kul att gå på KHMs konserter, och jag får alltid de bästa sittplatserna framför scenen fast jag känner mig ganska ensam för att det är nästan ingen som pratar med mig och det var fullpackat och jag känner till inte mer än 3, 4 av 3 eller 400 personerna i publiken och ännu värre jag känner ingen av de 25 musikerna på scenen med framtidens musik. Det var inte framtidens musik, det var dagens sätt att möta publiken. En kvinna sa till mig "så gör man idag". Så därför har jag en ny definition av folkmusik, "sågörmanidag-folkmusiken". Hur många av dem kommer man minnas om 2 eller 5 år? Och hur många kommer ihåg de som spelade på samma ställe för 3 år sedan? Jag menar att det räcker att spela i dagens värld, och låta framtiden ta hand om sig själv. Det var ingen som spelade ensam, det var grupper om tre som spelade, så att det var mer anpassat till dagens situation. Jag känner till flera bra vissångare som vill bli kända nu som "singer/songwriters" för att det är mer attraktivt och kommersiellt. Jag är inte alls emot komersialismen, men numera ser man flera före detta elever på KMH som blivit kända och fått en större publik och det står alltid i reklamen "si-och-så med comp", dvs tre musiker som inte nämns och blir dagsavlönade. Det är inte längre jämnlikt mellan musiker även inom samma grupp. Det värsta är att det inte är en riktigt grupp heller. Tyvärr är jag fortfarande "knätofs" och jag älskar de gånger jag hörde Viksta Lasse, Pål Olle, Eric Sahlström och många fler som spelade över hela Sverige inför stor publik, de var engagerade, publiken exalterad. Man älskade folkmusik då. Jag upprepar, gammal musik kan bli lika bra eller dålig som så kallad ny musik. De ska dömmas efter samma kriterier. Jag är en gammal gubbe, 83 år gammal, och jag har presenterat Patti Smith, Joni Mitchell, Bob Dylan, Emmylou Harris och sju, åtta hundra andra musiker i USA och tack och lov har jag tillräckligt med kurage för att fortsätta på samma sätt i Sverige. Unga musiker idag hälsar på mig och frågar "vad har ni för ljudutrustning här?" Så jag brukar svara "samma som Tim Buckely, Emmylou Harris, Ole Hjort och Björn Ståbi". I mitt fall hälsar många många musiker från USA på mig när de är i Sverige. Och detsamma, fast i mindre skala, med musiker från England och andra europeiska länder. Jag har väldigt få vänner eller kompisar som är spelmän. Fortfarande ringer folk till mig som vill spela hos mig, men som aldrig har varit i min affär, aldrig varit på en konsert hos mig, och absolut inte vill ha min tidning. Aber de vill spela hos mig: antagligen för att jag presenterade den stora ikonen Bob Dylan för första gången i USA 1961. Folk vill inte förstå hur jag kunde överleva på det sättet och jag bara skrattar. Jag har aldrig skrivit ett kontrakt i hela mitt liv med en musiker, bättre kan man inte ha det. Och jag fortsätter på samma sätt i Sverige så länge jag lever.
Bästa läsare! På grund av ett knasigt missöde gick en sida förlorad på väg till tryckeriet.
Som vanligt lyssnar jag inte tillräckligt mycket på CD skivor. Jag menar att när man hör någon live, på scen, då kommer man ihåg allt oavsett om det är 10 eller 50 år senare. Skivor, man lyssnar och lyssnar men det är inte samma sak. Därför gör jag allt möjligt för att gå på konserter, även om jag inte har råd. Igår hade jag tur för att William Clauson ringde två dagar innan Joan Baez hade konsert på Cirkus i Stockholm. Han ville att jag skulle vara med. Jag sa, jag har inte råd. Han svarade, du missförstår mig, jag bjuder dig! Han, hans son Patrick och jag sitter längst bak högst upp, längst bort från scen. Vi är glada att vara tillsammans. Särskilt jag, att de tänkt på mig samma dag de kom till Sverige från USA för att stanna till i augusti och William kommer att göra en ny konsert i samma stil som den bejublade konserten han gjorde i Folklore Centrum förra året, fast han spelade också på Skansen som är lite större än Folklore Centrum. Det roligaste var efter en bejublad konsert pratade vi och pratade vi och sen gick han till dörren för att gå. Jag skrek "hallå! Du glömde någonting, du ska få betalt ikväll." Jag gav honom hälften av biljettintäkterna, och han skrattde antagligen för att det var en tiondedel av det han fått på Skansen. Joan kommer in på scenen och får fantastiska ovationer. Nästan non-stop. Hon tackar. Alla är glada. Hon börjar att sjunga ensam med gitarr och alla vi i publiken känner till alla hennes sånger. Hon sjunger sånger som är filosofiska, mänskliga, allvarliga, som om man var i en modern kyrka med alla de rätta meningarna.
Hon fortsätter att sjunga och programmet börjar att låta som en enda l å å å n g sång. Alla låtar oavsett texten har samma takt, samma energi och samma gestaltning. Hon undviker så mycket hon kan de högre tonerna. Och de få gånger hon försöker, låter det inte naturligt. Hon lyckas inte nå dem. Sedan sjöng hon en sång som gjorde hela kvällen viktig för mig, som jag har sett många gånger sedan tidigt 60-tal. Jag blev faktiskt överraskad. Hon sjöng Bob Dylans "Don't think twice, It's allright." Inte bara filosofisk, mänsklig och allvarlig, utan en lugn och intensiv bild av livet som jag identifierar mig själv med - dvs en del av mitt livslärande. Konserten slutade med oavbrutna applåder. Det var som om folk ville se henne för några sekunder till, för att kunna minnas henne bättre. Jag tänkte att sådant inte händer hos mig i mitt hem FC, för att man är alltid inte mer än två, tre meter från de som sjunger. Man träffar och pratar med dem innan konserten börjar, man pratar med dem under pausen och sen kanske en halvtimme efter konserten. Behöver man mer än det? På väg ut såg vi hur folk slogs för att få köpa hennes skivor, gamla, nya, samlingar, best-of, med mera.
Jag har diskussioner med flera av mina nära vänner angående skillnader mellan skivor och konserter. Jag menar att många kan, eller vill inte sjunga hos mig utan mikrofon och högtalare. Jag upprepar mig ånyo, men folk nu för tiden har lärt sig att uppskatta elektriska ljud över naturliga ljud. Till exempel, Eva Rune och Simon Stålspets spelade hos mig för några veckor sedan och jag övertalade Eva att inte använda mikrofon i min enastående lokal. Jag var lite misstänksam om titeln "American Roots" och jag tänkte "No no no no - en renlärlig musiker till har köpt den elektriska tekniken". Hon sjöng på olika håll i rummet och blev överens med mig om ljudet och hur bra det blev. Hon sjöng för det mesta inte sentimentala sånger utan tunga sånger om de amerikanska gruv-arbetarna och deras kamp. Sen sjöng hon likadana sånger från gruv-arbetarna i Dalarna som förde samma kamp. Hon gjorde om en gammal sång av Washboard Sam och Big Bill Broonzy som heter Sophisticated Mama, som hon på ett riktigt intres-sant sätt ändrade helt och hållet genom att skriva om till Sophisticated Papa, en riktikgt bra story om männens värld. Många svenska musiker som spelar amerikansk musik spelar allt som oftast för frenetiskt, för att visa något slags amerikansk karaktär. Så spelade inte Simon Stålspets. Han och Eva Rune var mycket samspelta, han ackompanjerade henne på ett enastående sätt. Tillbakalutat men starkt.
Jag känner mig som Proust som skrev På spaning efter den tid som flytt. Jag behöver inte spana, folk påminner mig hela tiden om mitt förflutna. De vet ingenting om mitt arbete i Amerika förutom att Bob Dylan föddes 1941 och hade sin första konsert för Izzy Young tjugo år senare. Ofta vill de ha hemliga upplysningar om honom, gärna snuskiga sådana, och gratis-biljetter till hans kommande konsert-er. I skrivande stund har jag fyra engagemang på radio, på festivaler och i TV. Jag försöker säga sanningen varje gång. Jag blir frågad om hur jag ser på hans sjuttionde födelsedag. Jag svarar "I hope he has an ordinary day with a concert, lots of happy people and a fun visit with his old pal Izzy Young". Lyckligtvis är jag ingen expert på hans olika epoker, filosofier eller gitarrstilar. Folk frågar mig fortfarande hur jag kunde angripa honom för att han inte var med på den första stora konserten mot Vietnam-kriget, på Carnegie Hall i NYC. Någon frågade mig nyligen hur jag hade mage att skriva som jag skrev om honom 1965. Jag sade "Du missuppfattar händelsen. Säg bara huruvida jag har rätt eller fel" - hon sprang snabbt sin väg, så som alla andra som ifrågasätter mig. Bob Dylan säger att det är den bästa enskilda artikeln som skrivits om honom.
En ung kvinna som spelat in min butik ringde mig och ville ha en referens, för att kunna komma in på en musikhögskola. Jag sade OK, jag började gå igenom gamla tidningar för att kolla upp vad för sorts musik hon spelade. Innan jag han skriva hennes referens ringde hon igen och frågade om jag får kulturpengar från någon kulturinstans för mitt arbete med folkmusik i Sverige. Det får jag inte. Hon sade då "Förlåt att jag ringde, men jag behöver inte din referens eftersom du inte får bidrag." Eftersom jag inte lyfter några bidrag var tydligen mitt ord ingenting värt. Jag blir konfunderad - vad kan jag säga till Emmylou Harris, Patti Smith, Joni Mitchell etc. som spelade hos mig och hade nytta av mina referenser även fast jag inte fick bidrag på den tiden heller. En monumental skillnad mellan Good Old Sweden och Good Old USA. Jag konstaterar detta men är trots det glad över mitt liv i både USA och Sverige.
Jag är glad att Patti Smith är den senaste i min bransch som fått Polarpriset. Innan henne var det Joni Mitchell och innan henne var det Bob Dylan. Bingo för Izzy att jag gjorde nånting som de stora producenterna i USA gick miste om.
From Issue Nr 1 2011:
När jag som ung upptogs av folkmusiken, så jag gick mer på konserter än lyssnade på musik via skivor. Detta har inte förändrats sedan denna tid, 65 år senare. Jag har sålt skivor under merparten av mitt vuxna liv, allt från stenkakor till cd-skivor. Men dvd har jag inte sålt ännu. Däremot så har mina mer allmänbildade kompisar hjälpt mig med att se på dvd. På den senare tiden så har jag fått en återkommande känsla att inspelningar (live och annat) har blivit viktigare än levande musikupplevelser på en scen. Jag lyssnar på en skiva och glömmer bort allt innehåll kort efter att jag spelat den. Om jag spelar skivan tio gånger, so what.
När jag befinner mig på en konsert så kommer jag ihåg allt, hur det var, för alltid. Ett minne som jag aldrig glömmer bort. En gång var jag på Debaser och lyssnade på en engelsk rockgrupp(Sisters of Mercy), där en väldigt ung tjej presenterade sig för mig och ville ha min signatur. Jag trodde att hon kände till mig och visste om mitt livsarbete. Inte alls visade det sig när jag frågade henne. Hon sade att hon ville ha min signatur för att jag var den äldsta personen som hon någonsin sett inne på Debaser. Jag skrattade högt och sa att ”baby, jag hart varit med om hundratals rockkonserter”. Hon blev min guide till deras musik under själva konserten. När vi hörde en låt så förklarade hon från vilket album det var till exempel. Idag kommer jag inte ihåg någonting av hur deras musik lät.
Jag läser i tidningarna att Patti Smith och Bruce Springsteen, har bestämt sig samtidigt för att ge konserter, med vars innehåll bestående av allt från en viss skiva som de redan har gett ut. Två av de stora namnen inom ”folk-musikvärlden” har upptäckt att det finns mycket pengar i att göra covers, precis som unga musiker som försöker påbörja sin karriär med att sjunga etablerade låtar av den förra musikgenerationens artister. Eller som jag brukar säga att inspelningar är viktigare än livemusik. Det är pengar som gäller och inte konst. Tyvärr.
Ibland blir jag inbjuden till små konserter runtomkring Stockholm, i Gamla Stan så väl som i andra stadsdelar. De är ofta mindre än min lokal på Söder. När jag arrangerar en konsert får det inte vara loops (någonting tekniskt som förhöjer den musikaliska kvalitén på deras uppträdande). Jag tillåter inga amplifiers eller s.k. förstärkare på konserterna. Strävande oetablerade artister som hälsar på, tittar runt, och frågar vad det blir för ljussättning. Jag pekar på lampan i taket som svar. Sedan frågar de om vad jag hade för ljudutrustning. Då upprepar jag vad jag redan sagt femtio ggr minst ”the same as Tim Buckley, Joni Mitchell, Emmylou Harris, Patti Smith and many others”. På grund av detta så sänker jag mina chanser att träffa unga talanger i Sverige!
Orsaken till att nästan alla kräver utrustning är att lyssnare inte längre är vana att lyssna till den mänskliga rösten. De vill hellre lyssna på metalliska ljud. Flera bra musiker (ganska nära det min personliga smak anser är bra musik ) har spelat i min lokal helt utan utrustning och detta har orsakat problem. Nämligen att handskas med 30-40 lyssnare . Men de lärde sig att sjunga utan hjälp av teknisk utrustning efter halva konserten. De sålde skivor ändå. Jag själv, tillexempel, har läst poesi för mer än 150 människor utan att höja rösten och detta är jag stolt över. Jag hörs. En gång i NYC för många år sedan var jag en konferencier med 1700 personer i publiken i en fin gammal konsertlokal. Vid ett tillfälle kom någon som jobbade på en radiostation och spelade in konserten. Hon sa att det var problem ljudet pga av att strömmen krånglade. Och jag blev tvungen att framföra någonting för den väntade publiken. Jag sa till folkmassan” ask me anything about folkmusic and I’ll tell you the whole truth!”. Vilket jag gjorde. Jag blev en stor succé men tyvärr blev detta som sagt inte inspelat. Men jag lärde mig någonting av detta fast inte för första gången, att om man vet vad man vill säga så hörs man vart man än befinner sig.
Jag tänker då på Jenny Lind som sjöng i NYC för 150 år sedan för 50 000 människor utan problem. Om jag fick en chans att prata med Jenny så skulle jag förklara för henne att det idag är ljud via maskiner anses bättre än den mänskliga rösten, att det har gått så långt att maskinljud är mer accepterat än den mänskliga rösten.
För några år sedan blev folk sura på mig för att jag skrev i min tidning att jag var glad att Elvis Presley, Frank Sinatra och Bob Dylan skulle göra ”L i v e” konserter under samma månad.
Bob Dylan sjöng i Stockholm för några år sedan och jag skrev om detta att konserten inte var något speciellt, men att jag fick min behållning under de sista 15-20 sekunderna när han spelade tuff, liturgisk musik från den judiska musiktraditionen. Nyligen skrev jag ett brev till Jeff Rosin (som driver Bob Dylans företag) och Bob Dylan om det jag hade skrivit om konserten. Jag fick ett glatt glänsande svar från bägge två ett par dagar senare. De accepterade och älskade vad jag skrev och ville veta när jag ska skriva en längre komplimenterande artikel om detta. Jag har inte tid nu men det kommer. Däremot har jag här i Stockholm fått ris och inte ros för det jag skrev. Mina judiska Dylanfreaks hörde inte ens vad jag hörde på konserten, men medgav senare att jag hade rätt. Många kunde inte säga någonting för att de inte var närvarande. Detta tog jag personligen som en för-olämpning. Jag frågade dessa om de var med när Gorki skrev sina pjäser om livet i Ryssland. För mig så verkar det som att många intellektuella har åsidosatt vanligt mänskligt beteende. De behöver inte ha en egen negativ åsikter av konserten för de kan ju skivorna utan och innan och har därför en färgad hörselgång. No brains.